Ibland är man bara tvungen. Det finns inget annat att göra. Som nu med Plutten. Tyvärr var vi tvungna att avliva honom ändå.
Ingenting konstigt märktes vid alla kontroller av den lille, och när jag vägde honom ca en halvtimme innan den förfärliga upptäckten så syntes allt ganska ok. Han hade då gått upp i vikt och såret var lite varigt men såg hyfsat ut. Så går jag in dit igen – och får till min fasa se att hans ben har spruckit ännu mer! Nu är huden sprucken ca 3/4 av benet i en horisontell spricka. Jag inser snabbt att vi måste avliva honom, ett sådant sår går inte att laga. Han börjar också kännas slö igen, ligger alldeles stilla i min hand. Det är ett ovanligt lätt beslut att låta honom dö; det är så otäckt och han verkar också ha ont. Det ser faktiskt till och med ut som om senorna i benet gått av.
Min gissning av vad som hänt är att han låg i kläm inne i magen, så att blodcirkulationen bröts. När han sen fick igång benen igen så hade ändå det ena benet stasats så mycket att det svällde upp och till slut sprack när huden inte hängde med. Utan blodcirkulation finns ju heller ingen elasticitet i huden. Svullnaden gick inte ner tillräckligt snabbt, varför benet sprack ytterligare utan ordentlig blodcirkulation.
Än en gång har jag lärt mig att det alltid finns en anledning till att en nyfödd valp inte äter. Men om vi inte provat allt hade vi mått betydligt sämre, så veterinärbesöket på fredagen var nog mest för vår egen skull. Utan det hade vi ju för alltid funderat på om vi ändå hade kunnat rädda honom.
Nu har Nissan bara två pojkar och en flicka kvar. Tre valpar. Jag är så glad att jag har parat två tikar samtidigt och nu ser vi fram emot att tjocka Queenie ska nedkomma till veckan eller i början av nästa vecka.
Tills nästa gång – gläd dig även över små saker i livet, till exempel att åtminstone tre valpar lever och växer!
Ingela