Så sitter man där igen, med oron. I och för sig så förlitar jag mig alltid till att allt löser sig till det bästa, att allt egentligen är precis som det ska vara, men det är ändå mer att bekymra sig över när allt inte riktigt fungerar som det ska.
Denna gång är det lille ”Plutten” som vi har att fundera över. Han som föddes sist onsdagen den 16 juni 2010, en normalstor valp. Hans bakben var förlamade och midjan var liksom ihoptryckt. När man petade på hans bakben så dinglade de bara. Vi gnuggade med handduk, vi strök honom över ryggen och Benny satt länge med honom i händerna och healade honom. Bakbenen bara dinglade. Vi la honom hos Nissan, men han sökte inte mat som han borde göra. Vi stoppade till och med in en spene i munnen på honom, något jag annars undviker att göra, men han var liksom inte pigg.
Klockan var vid 22-tiden och jag och min käre man bestämde oss för att låta honom vara, ganska övertygade om att han nog egentligen var döende. Ännu en natt tillbringades dock på två tunna strandmadrasser på varandra, bara ifall att det skulle tillstöta några problem.
Under hela torsdagen tittade vi till den lille, och så småningom hade han börjat röra på det ena benet. Men båda bakbenen var svullna, det ena lite mer än det andra. Han åt fortfarande dåligt, så jag stödmatade lite. Än kändes det dock som att vi lika gärna kunde hitta honom död.
Fredagen kom och ”Plutten” var fortfarande vid liv! Nu började det kännas som att han ändå hade så mycket livskraft att det fanns fog att försöka med allt vi kunde. Veterinären ringdes och på eftermiddagen fick vi en tid för den lille. Det bakben han rörde normalt såg normalt ut, men det andra bakbenet var väldigt svullet. Han luktade dessutom väldigt illa! Småvalpar luktar faktiskt gott, hur konstigt det än kan låta med allt kissande och bajsande. Men Plutten luktade illa, riktigt illa. Sjukdom, helt enkelt.
Det är ett halvt företag att åka iväg med en nyvalpad tik och småvalpar, nästan 6 mil enkel väg. I spöregn blir det ett ännu större projekt. Tur att Nissan är en ganska cool tik, med vana av framförallt att åka sopbil med allt vad det innebär. Inne hos veterinären var hon jättesöt; först försökte hon plocka upp valparna ur den låda vi hade dem i, sen försökte hon tigga tillbaka valparna genom att ”sitta vackert”. Hur gulligt som helst!
Vi fick penicillin till Plutten. Han fick en dos hos veterinären och blev även uppvätskad. När vi kom hem verkade han piggare, men åt fortfarande dåligt. Så fort han fick tag om spenen så somnade han. Återigen stödmatning, även om det inte är särskilt enkelt. Jag lyckas aldrig få dem att inte sätta mjölken i näsan. Väldigt otäckt att lyssna på, men hittills har ingen valp fått några men av det, verkar det som.
Fredag kväll tittar jag till Plutten (han är ju numera mycket mindre än de andra!) och får till min fasa se att det svullna benet har spruckit! Ovanför hasen är det en djup och bred spricka ända in till skelettet! Man såg till och med senorna, hur de rördes. Än en gång fick Benny sätta sig och heala den lille. Än en gång står man där och är förberedd på död, även om det ”bara” gäller en liten valp. Min pappa brukade ofta använda uttrycket ”födslar och dödslar”. Som djuruppfödare tvingas man mer än en gång konstatera att döden ofta finns nära födseln.
Såret är nu lite varigt och Plutten luktar ännu värre. Men det ser ändå ut som att såret tar ihop och det svullna benet håller på att lägga sig. Det är bara att avvakta och se, stödmata och ge penicillin. Något annat finns ju inte att göra. Om det läker ihop och han får ett normalt ben lär han för alltid ha ett stort ärr ovanför hasen. Om han inte får ett normalt ben så avlivar vi honom nog. Än kan vi ju inte ge upp om honom, men om han inte fungerar som han ska så tänker jag inte stå och se på hur han lider.
Tiden får utvisa. Nu ska jag ut och mata en annan bebis, flasklammet Farica. Hon bräker så hjärtskärande i hagen, trots att hon snart är 2 månader gammal.
Tills nästa gång – om man luktar illa trots att man är ren så är det något fel!